Mycket eller lite?
När jag kommer att spara undan lite mer än jag tänkt (som jag skrivit om i tidigare inlägg) så kommer jag att ha allt från 3 400,- till 4 200,- att röra mig med efter räkningar och mat är betalt. Det är inte lite, jag vet det men det känns ändå så lite. Det finns dom som har det sämre, jag vet. Jag ska vara nöjd, jag vet. Ändå kan jag känna att det är lite pengar, att jag sätter in så mycket på sparandet. Pengar jag ändå inte kommer få någon nytta av på många år (förhoppningsvis).
Jag är kanske bortskämd. Jag har haft en uppväxt där pengar inte var några problem. Pappa har haft eget företag sen 60-talet som alltid gett oss pengar så det räckte och ofta blev över. Jag var den i klassen som alla ville hem till, för hemma hos mig fanns alltid dom nyaste teknikprylarna. Vi hade mobiltelefon innan dom flesta ens visste att dom fanns (om man nu kan kalla dom där bjässarna mobila ;)), vi hade en dator (med färgskärm tom, det ni ;)) långt innan någon annan. Jag vill inte att mina barn ska växa upp och tycka att sånt är viktigt. Mina barn ska kunna skaffa sig vänner ändå. Och det gör dom tack och lov.
Det känns bara lite... Jag kommer att behöva nya linser typ NU. Det kommer ksta en slant och då känner jag att alla pengar genast går åt till det. Jag måste till frisören och vips där försvann 600,- till (fast det sparar jag iofs undan till varje månad så jag inte ska ha en klumpsumma var tredje månad). Jag måste lära mig att se pengar annorlunda. I slutet när jag och exet var ihop (han var mer shoppinggalen än jag) hade ag som regel att inget fick handlas förrän tidigast helgen efter lönehelg så tillvida att det inte är absolut nödvändigt, sånt händer ju faktiskt. Jag funderar starkt på att återuppta det igen. För det är oftast första veckan efter pengarna kommer in på kontot som jag spenderar som mest. Jag måste bli bättre på det här med att hålla i mina pengar. Jag misstänker att det inte är någn tid som är bättre än nu, det är bara att börja :)