Mörker
Den här veckan har varit ljus. Jag har känt mig bra, började undra om jag inte var på väg tillbaka. I min enfald hoppades jag att mina dippar var över. Jag hoppades att det skulle gå fort. Såklart gör det inte det och det visste jag ju egentligen. Men jag levde på hoppet.
Igår ringde jag barnens pappa för att kolla hur helgen skulle bli. Han har ju flyttat nu och jag ville veta hur han skulle göra med ungarna. Ha nu i tanken att det är första gången han ska ha barnen sen han flyttade. Han vet inte om han har råd att åka till Stockholm och ha barnen! Första förbannade helgen! Pengarna från hans lön är alltså slut (det hade ju ändå gått 6 dagar sen lön, så det är väl inget konstigt att pengarna är slut? Förstår ni vad jag levt med i alla år). Han har varit sjuk mer än han har varit på jobbet och tydligen inte tänkt på att det kostar pengar. Sen var han ute i fredags dessutom. Det har han alltid råd med. Men barnen? Nej, inte så viktigt.
Så nu sitter jag här. Mina barnfria helger är mina andningshål. Jag älskar mina barn. Mer än allt annat på denna jord, tro inget annat. Men att ha dom hela tiden. Aldrig ha någon som kan vara barnvakt, mer än en timma här och där någongång i månaden, ÄR jobbigt! Mitt humör reflekteras i ungarna och dom som aldrig någonsin har bråkat, tjaffsar mest hela tiden. Vilket resulterar i mer stress för mig.
Jag fattar inte hur han har tänkt? Har han ens tänkt? Hur kan han gå ut på krogen när han inte vet om han har pengar att ta sig till stan sen? Är hans festande viktigare än hans barn? Jag blir så trött. Igår skrattade jag åt eländet. Idag känner jag bara mörker, sorg, stress. Jag tycker så synd om ungarna! Vad har dom gjort för att förtjäna detta? Och vad ska jag säga till dom om han inte kommer? För det blir ju jag som får ta den smällen. Han har fortfarande inte berättat att han har flyttat. Jag orkar inte mer av denna skiten. Dessutom så tänker han betala mindre pengar i underhåll för han har ite råd med mer. Helt okej, OM han faktiskt har barnen. Jag kommer alltså ha barnen mer men få mindre pengar. Jag överlever alltid. Jag har så det räcker ändå. Men va fan.